En mammas svar till arikelserien i DN

Hej,
Jag vänder mig till er (DN, red anmärkning) med anledning av ert reportage angående att föräldrar, som får hjälp på Facebook, uppmanas att söka (privat)hjälp för klipp av barns korta tungband och läppband.
Jag måste inledningsvis säga att artikeln är mycket starkt och tragiskt vinklad. Det framställs som att hysteriska föräldrar söker en quickfix genom en ingripande åtgärd på små bebisar, som saknar evidens för att ge effekt. Det läggs ton vid att gruppen är sluten trots att detta är mer regel än undantag på Facebook.
 
Det ni uppenbarligen har missat för att ens kunna göra anspråk på att ha försökt låta båda sidor komma till tals i er artikel är följande; VARFÖR tvingas desperata föräldrar söka råd och guidning via privatpersoner, eldsjälar, på Facebook istället för att få råd och guidning via den vård som vi alla genom skattepengar betalar för? VARFÖR finns det ett kundunderlag för privata kliniker i Sverige när vi alla har rätt till god vård genom den offentliga vården? Och VARFÖR väljer föräldrar, många med knapert ställt i och med låg föräldrapenning, att lägga sina pengar på privata aktörer när vi faktiskt redan betalar för vård i det här landet? Är det för att det är en trend? Är det för att det är kul att klippa lite i sitt barns tunga? Tror ni att detta är något en förälder gör lättvindigt?
 
Nej, kära DN, låt mig berätta hur det är.
Man föder ett efterlängtat barn. Man vill gärna amma. Men det går inte. Barnet får inte tag. Ingen på BB eller Neonatalavdelningen på Östra sjukhuset i Göteborg, Sveriges näst största stad, förstår varför. Vid amningsvägning konstateras att barnet ifråga ammar en (1) milliliter mjölk på en halvtimme. Mamman kan dock pumpa ut 100 ml på 10 minuter. Efter 14 dagar med sondmatning skickas man till önh-läkare på Drottning Silvias Barnsjukhus som gör ett ytligt snitt i tungan ”utifall att”. Därefter skickas man hem utan uppföljning. Barnet ifråga fortsätter tappa i vikt och läkarkåren får ytterligare ”bevis” att tungbandklipp inte hjälper vid kort tungband. Vården står handfallna varför barnet ifråga inte kan amma, inte heller kan dricka ur flaska. Vårdens lösning blir att barnet till och från sondmatas. Ingen bemödar sig att utreda varför barnet inte kan dricka. Barnet diagnosticeras samtidigt med reflux och får en medicin utskriven som kan orsaka leverskador på barn.
Tiden går. Fast föda är uteslutet. Knapp på magen börjar diskuteras, men det kommer dröja. Föräldrarna börjar bli desperata – barnet ska ju börja förskolan och kan inte äta. Mamman donerar liter efter liter med bröstmjölk till sjukhuset, för mjölk finns där. Varför kan barnet inte dricka? Föräldrarna letar själva information, läser spaltmeter med utländsk forskning (för det finns Emma, om än inte svensk och än inte entydig). Hittar till slut denna Facebookgrupp som beskrivs likt en sekt och får tips och råd om vart jag kan vända mig för en second opinion. Detta är alltså inte gruppen som diagnosticerar eller uppmanar till klipp. Jag uppmuntras , inte uppmanas, att via (privat) vård få korrekt diagnos av någon av de, få, som kan.
 
Nästa brist i systemet – i svensk sjukvård är det extremt svårt att ens få ett diagnosticerat kort tungband klippt mellan 1-3 års ålder. Efter 3 års ålder anser man att man då kan söva barnet. Barnet har passerat ett år. Ska hen inte kunna äta innan 3 års ålder?! Inte kunna tala? Hur ska hen kunna gå på förskola?
En mammaledig med lägsta möjliga föräldrapenning. En industriarbetande pappa. De får be om hjälp från närstående om pengar att hjälpa barnet utomlands. Klippet kostade knappt något. Resan och hotell nästan 18 000 kronor. Ingreppet tog 15 sekunder. Barnet grät i fem minuter. Samma dag kunde barnet dricka. Inom en vecka kunde barnet äta. Inom en månad kunde medicinen sättas ut. Hade den svenska vården klippt ”djupt” (dvs korrekt) hade läkaren INTE fått ytterligare stöd för sin uppfattning att klipp inte hjälper. Denna illusion kommer från att läkare klipper så fruktansvärt dåligt att symptomlindring inte uppnås. Detta är en självuppfyllande profetia som ni låter ta plats och breda ut sig. Att ni inte ser det är tragiskt.
 
Nästa barn föds. Går inte upp i vikt. Mamman, som engagerat sig i frågan i 5 års tid, misstänker direkt kort tungband. Söker hon stöd hos vården? Nej. Hon kämpade i 18 månader förgäves förra gången. Tilltron till vården är förstörd. Det finns ingen hjälp att få där. Hon får privat hjälp när barnet är 11 dagar gammal. Det kostar inte mycket. Det är ingen som ”skor sig” på detta. På två dagar går barnet upp 400 gram. Hen är nu 7 månader och ammar alltjämt problemfritt.
 
Om ni är intresserade av att göra en vettig artikel om varför den svenska vården inte kan eller vill hjälpa barn med kort tungband på ett korrekt sätt utan tvingar utfattiga skattebetalande föräldrar att lägga pengar på privat sjukvård i ett land som själva anser sig ha högfungerande offentlig vård, är ni välkomna att kontakta mig.
 
Informerar samtidigt om att ni eventuellt borde moderera kommentarsfälten något hårdare. Att hjälpa sitt barn återfå full rörlighet i en kroppsdel jämförs med att ta bort (köns)delar på barn vilket är högst osmakligt.
 
Med vänlig hälsning
Caroline