Jag får såriga bröstvårtor när jag ammar

I början av oktober föddes lille N, vårt första barn. Världens finaste pojke. När N var två dagar gammal hade jag börjat få sår av att amma honom. På BB hade de sagt att taget såg bra ut, men någonting var uppenbart fel. Det gjorde så ont att jag grät nästan varje gång han skulle äta.

Jag bad om hjälp vid återbesöket på BB och fick tips om att dra ut hans underläpp; barnmorskan lade märke till att han hade läpparna invikta när han åt. Jag försökte med det när jag kom hem, precis som jag försökte med alla tips jag kunde hitta på nätet. Ingenting hjälpte. Efter ett par veckor läkte såren ändå, men amningen fungerade fortfarande dåligt. N kunde inte ta ett stort tag, han tappade taget gång på gång, det rann mjölk från mungiporna när han åt och han svalde massor med luft. På nätterna låg jag vaken och masserade hans mage, han fick ont av all luft han svalde. Amningen var allt annat än enkel och jag övervägde ofta att sluta.

I Amningshjälpens facebookgrupp såg jag då och då en bild om symtom på kort tung- eller läppband, som folk tipsade om när någon hade liknande problem som våra. Jag tog en titt på bilden och insåg att vi prickade in nästan varje symtom. Jag gick med i stödgruppen för kort tung- och läppband på facebook och kände igen mig i berättelse efter berättelse från andra mammor. Det var så skönt att inte vara ensam – jag insåg till slut att det antagligen inte var mitt fel att amningen inte fungerade, utan ett kort tungband som ställde till det för oss.

Lista med symptom på kort tungband

I gruppen fick jag tips om vilken läkare som var bra att vända sig till. Jag bokade tid och när N var åtta veckor fick han en ordentlig undersökning och läkaren klippte tungbandet under lokalbedövning. Minuter senare ammade jag honom, och redan då kunde han gapa upp och hålla ett stort tag. Vi blev inte omedelbart symtomfria, men idag är N fyra månader och amningen har gått bättre och bättre sedan vi fick tungbandet korrigerat. Det händer att han sväljer lite luft, men det är en bagatell jämfört med hur det var de första veckorna. Han äter med glatt humör och växer så det knakar och amningen är mysiga stunder för oss bägge, istället för den kamp det var i början. Jag kommer nu utan tvekan kunna helamma honom i sex månader, precis som jag hade hoppats på.

Jag är så tacksam för alla mammor (och enstaka pappor) som engagerar sig och hjälper och stöttar varandra genom stödgruppen på nätet. Utan dem hade jag med all säkerhet gett upp amningen för länge sedan. Men jag blir samtidigt både ledsen och arg för att jag behövde ha så ont, för att N behövde kämpa så och för att jag själv behövde hitta informationen av en slump – när det här är en så vanlig och enkelt åtgärdad åkomma! Jag tänker på hur många som är i samma sits som vi, men som inte har turen att snubbla över informationen på nätet. Det är ett svek mot alla de mammorna och barnen att mödra- och barnhälsovården inte skaffar sig kunskap om tung- och läppbandsproblem.

Var tionde mamma ska inte behöva lämna BB med sin nyfödda bebis, ovetande om vilken smärta och vilka problem som väntar. Allt på grund av ett problem som kan lösas med ett minimalt ingrepp. Så kan det inte få fortsätta.

/Elisabeth, mamma till N